Here we go again

well well, here we go again,.
klockan är 00,47 och jag ska upp och göra mig iordning för jobbet runt 04,30. Det blir med andra ord inte mycket sömn inatt. Det var längesedan jag kände mig såhär nu. Paniken och ångesten ligger tät runt sängen, därför vill jag inte gå tillbaka dit. Jag känner mig rädd och äcklad av känslan att röra vid min egna kropp, tanken på att låta någon annan röra vid den får mig att spänna varenda muskel som jag har. Det är konstigt att jag just ikväll mår såhär eftersom jag har haft den bästa helgen på länge. Igår var jag glad och rofylld hela dagen, idag har jag varit nere på stan o promenerat i solskenet, ätit en god pizza och druckit gott vin med underbart sällskap samt avnjutit en god kopp kaffe. Så jag förstår verkligen inte vart de här känslorna kommer ifrån. Det oroar mig. Jag vägrar att falla tillbaka i gamla spår och må dåligt, kommer aldrig att låta det hända igen, samtidigt är jag rädd att jag inte kan hålla emot, rädd att jag inte ska vara stark nog. Samtidigt som jag vet att jag är stark nog för att klara "allt' eftersom jag fortfarande andas o lever idag. Däremot hade jag önskat att mitt liv var annorlunda och framför allt lättare än det är idag, men det kommer väl. Jag funderar på om mina känslor inatt har med att göra att den person som betytt mest för mig de senaste 5 åren som och står mig otroligt nära, dock inte lika nära som en gång, ska åka iväg på utlandsmission om en vecka och vara borta i 7månader. Nu när jag skriver gör det ont, jag kommer sakna honom sjuktmycket, om alla dessa känslor är pga av detta blir jag lite frustrerad men ändå lättad. Ledsamhet är ändå lättare att hantera än ångest, men jag hatar verkligen att han ska åka.

What you can see you can fix.